Andra veckan!

Nu är jag inne på min andra vecka av strålbehandlingen, det har gått bra så här långt. Jag börjar känna av i halsen, lite skrovlig, smärtlindringen hjälper bra och har även börjat smörja ansiktet två gånger i veckan med en kortison salva. Ni som undrar hur det är ta en tub vasselin och smörj sedan ansiktet ;) Kan meddela att finnarna dansar av glädje :), inte de som bor i vårat kära grannland.

Jag kan snart också berätta utförligt hur nya E45 ser ut, då jag åker där varje dag med Ronden. För er som inte vet vad ronden är så är det en fantastisk buss som startar sin resa varje morgon i Åmål och som efter beställning stannar, tar upp mig i Vänersborg och kör sedan till Sahlgrenska sjukhuset. Jag är så tacksam över denna buss och den servicen man får av personalen ombord, utan den hade jag absolut inte orkat åka fram och tillbaka (20 mil) varje dag i sex veckor.

Förra måndagen alltså den femtonde oktober fick jag även cytostatika och träffa den helt underbara sjuksköterskan K. på onkologmottagningen, vilken härlig tjej, vi hade mycket att prata om. Hon tog sig tid att lyssna och även att bara vara där. Jag kommer var tredje vecka gå dit för att få cytostatika.

Personalen på rum tio på strålningen är helt fantastisk. Alltid glada och trevliga. En liten anekdot till alla som läser. Lite bakgrunds fakta först. När jag strålas ligger jag på en brits med ett litet nackstöd och sedan sätter de på mig min personliga mask. Den är gjuten efter mitt ansikte och täcker hjässan och hela bröstkorgen. Så masken är alltså personlig. Så till anekdoten igår försökte ingenjören på rummet att sätta på mig masken och jag kände ganska omedelbart att något var fel. Börjar skratta och säger att nu är det som är fel för så här konstigt har det inte känns tidigare. Varav ingenjören försöker korrigeringar läget och ber mig flytta på mig men efter en liten stund konstaterar han lite röd i ansiktet att ups det var fel mask. Kanske inte alls lika roligt att läsa anekdoten men desto roligare var det på riktigt, tänk vad lite det behövs för att man ska bryta totalt i ett skratt anfall.

Vi har även i torsdag på en så fin och ljus begravningsgudstjänst av makens älskade älskade mormor. Den var lika ljus och fin som mormor. Fick träffa en hel del släkt på min makes sida som jag aldrig träffat förut. Dottern vår var med och hon skötte sig så bra och hon charmade alla, men hon tyckte ändå kusinerna E och F var bäst. Jag fick även höra att jag hade samma djävlar anamma i mig som makens mormor. Jag vet att mormor var förtjust i mig men den dagen fick jag verkligen veta hur mycket hon tyckte om mig. Jag är så oerhört tacksam för att fått lära känna denna underbara människa som hon var och kommer ha med mig mycket nyttigt från henne. Är så tacksam att hon aldrig förstod hur sjuk jag är, det hade knäckt henne totalt. Sista tiden var hon inte alls med oss. G. tog emot henne när hon kom upp till himlen och nu har de så bra ihop och tar hand om varandra.

Detta var nog ett av mina längsta inlägg.

Ett sista ord på vägen "kom ihåg det är ok att skratta och känna glädje!" (ung cancer!)