Är det meningen att livet bara ska fortsätta?

Oj vart ska jag börja, jo jag börjar att berätta om beskedet jag fick i fredags. Var på återbesök hos min onkolog i fredags och behandlingen jag fått under hösten har tryckt bort alla metastaser samt huvudtumören. Detta innebär att jag är cancer fri just nu, blir ju kontroll rtg varje år och först efter fem år blir jag frisk förklarad. Har haft svårt att ta in all denna information, låter kanske konstigt men för drygt åtta månader sedan trodde jag verkligen att jag skulle vara en av de som Laleh sjunger om i sin låt "some die young."

Hade visa dagar panik över att jag inte var redo för att dö och visa dagar levde jag så normalt jag kunde. Hela mitt och min familjs liv ställdes på paus. En paus som varat i åtta månader och är det nu meningen att man bara ska ta upp livet där vi var för åtta månader sedan när vi pausa!? Får väl helt enkelt ta en dag i taget och se vad den har att erbjuda.
Jag ska på torsdag ha möte om att börja arbetsträna, åh vad jag ser fram emot detta både med glädje och lite skräck. Jag vet ju att jag absolut inte är samma tjej/kvinna som jag var för nio månader sedan då jag gick på semester. Det slutade med en kamp om mitt liv, inte riktigt vad jag planerat den sommaren. Nej det finns väl ingen som planerar att man ska få cancer och kämpa för sitt liv heller. Något jag lärt mig denna resan är att inte ta något för givet, leva för dagen man vet aldrig vad morgondagen har att erbjuda och då kan det redan vara försent.

På min resa så har jag träffat och lärt känna via organisationen Ung Cancer, helt underbara människor som haft eller som precis fått sin cancer diagnos eller de som fått sitt första, andra, tredje återfall. För er alla kommer jag den 7 september springa tjejmilen och jag kommer tänka på er varenda steg jag tar.


Den stora frågan just nu färdig är precis som rubriken lyder. Är det meningen att livet bara ska fortsätta nu?

Tre månader efter!

Idag är det tre månader sedan som jag avslutade cellgift- och strålbehandlingen, oj vad tiden går.

Jag har idag pysslat med vän och familj armband till Ung Cancer, det blev 185 armband.

Jag har tagit bort det sista morfinplåstret sen några dagar sen, i måndags var jag på rtg och gjorde en kontroll MR för att se om behandlingen hjälpt. Nu vet vi ju att den visuella "besiktningen" va bra, men själv klart är jag nervös. Om en vecka får jag reda på svaret när vi åker ner till onkologen.

På måndag ska jag ringa till mottagningen då jag tror att jag har magnesium brist, detta pga domningar, som myrkryp eller som att händer och fötter sover.

Jag älskar min familj!