Ikväll tittar jag på galan tillsammans mot cancer och gråter. Jag tänker på alla som kämpar och på de förlorat kampen mot denna jäkla sjukdom, som invaderar våra kroppar utan tillåtelse. FUCK CANCER!
På fredag är det dags för en nytt återbesök och jag kan säga att jag är orolig för att få beskedet att cancern åter har invaderat min kropp. Jag kan säga det att om det skulle vara så tänker inte jag ge upp så lätt, vi har slagits tidigare så jag är beredd för en ny strid. Senaste MR undersökningen visade att allt var borta så NEJ jag har inte fått cancern igen.
Det går inte en dag utan att jag blir påmind på något sätt om min sjukdom som invaderade min kropp för 16 månader sen. För ett år sedan låg jag inne på avd 54 och orkade bara gå på strålningen samt få min cytostatika. När min familj kom på besök så orkade jag vara vaken men så fort de gått så somnade jag. Trötthet var pga behandlingen samt cancern, jag lider fortfarande av trötthet men absolut inte i den bemärkelse som då.
Idag så lyssnade jag på radio och en av programledarna sa då att hon varje dag har dödsångest och jag blev irriterad på henne och sa till min make att hon lider av ängslan över att dö, inte av dödsångest. Har man upplevt dödsångest så vet man skillnad på det och ängslan. Jag vet vad jag skriver om för jag har upplevt ren och skär DÖDSÅNGEST!!
På återseende!
